Helsynsdialogen

I den här boken berättas det om uteslutningar, trakasserier, härskartekniker och mobbning i universitetsmiljö. Det kan uppfattas som allmänt missnöje som man borde kunna göra något åt, men för den eller de som är utsatta är det något helt annant och ingen gör något klokt för att komma tillrätta med oegentligheterna. Att ständigt marginaliseras och behöva kämpa för sin existens kan upplevas som outhärdligt för den som är drabbad. Maktlösheten tvingar i många fall personer att säga upp sin anställning.

"Oäktingen 2" är en uppföljare till boken "Oäktingen - på väg mot framtiden". Jag har i min nya bok utförligare försökt beskriva min mammas svåra situation under tiden mellan min tillblivelse midsommarafton år 1939 och min vistelse på Umeå Lasarett i mars 1941 och därefter tiden fram till 1945. Hur klarade min mamma av att varje dag se mina livsvariga vanställningar som är obotliga? Se mig fortfarande hasa fram på golven på min bak som 3-åring samtidigt som min lillebror sprang omkring i huset. Mitt första säkra minne är när jag sommaren 1944 tillsammans med jämnåriga barn lekte på byns landsväg och sedan med svår huvudskada bars hem på min styvfars axel från en olycka där en yngling-man cyklat rakt över mig. Under tiden mellan olyckan och att jag vaknade ur medvetslösheten finns en tidslucka. Vid uppvaknandet minns jag den svåra svidande smärtan i mitt huvud och att jag svettades ymnigt. Jag minns också ögonblicket när vi kommit hem och min mamma försökte rengöra såret på huvudets högra främre del och att hon avbröt när hon såg hjärnsubstans i blod-hår-gröten på huvudet (mammas berättelse). Jag lades därefter i min säng och jag "sov" sedan 25 timmar i ett sträck. Jag har idag i högre ålder en fullt synlig grop i kraniets högra främre del. Detta hände sommaren 1944 och ingen ringde sjukvården eller polisen. Det som i övrigt hände under mina levnadsår 0 - 4 bygger på berättelser från min mamma och styvpappa och från mormor och mostrar och andra personer som hörde till min familjs inre krets. Därefter bygger min berättelse på mitt eget minne som är omvittnat gott och på skriftliga urkunder. Jag har organiserat om kapitelindelningen i den nya boken så att berättelsen om mitt liv är någorlunda i tidsföljd.

Boken är en berättelse om mitt liv som oäkting i en by dominerad av två frikyrkoförsamlingar, pingstvänner och missionsförbundare. Min mamma blev som 18-åring med barn med en 23-årig "charmör" som hon sedan inte lyckades få kontakt med i den kaotiska tid som rådde 1939 med mobilisering inför de sovjetiska hoten och kriget mot Finland, Baltstaterna och Polen. Det ledde till att mamma fick pigjobb hos en dubbelt så gammal man som såg sin sista chans och på köpet fick en arbetsmyra som han utnyttjade i arbete 16-17 timmar per dygn vilket ledde till Rakitis för mig som vanställde min kropp. Min mammas slavarbete under en latmask och hänsynslös man ledde till totalt utsliten rygg, kota mot kota och en för tidig död på grund av starka mediciner mot smärtorna. En svårsmält historia för mig är det som hände efter att en yngling cyklat över 4-åriga lilla mig i full fart vilket medförde ett hål i huvudet och medvetslöshet i minst en halvtimme och jag lades i min säng och sov 26 timmar i ett sträck enligt min mamma. Ingen transport till sjukhus, ingen telefonsignal till provinsialläkaren i Stensele. Ingenting! Jag försöker komma tillrätta med denna händelse i boken.

Vad har hållbar utveckling med mening att göra? För femtio år sedan skrev Hans Palmstierna ”Plundring Svält Förgiftning”. Tjugo år senare började FN att introducera begreppet Hållbar utveckling, ett försök att både äta kakan och ha den kvar. Den omsorg om planet och människa som ”Helsynsdialogen” försöker reda ut är kontrapunkten till Palmstiernas konstaterande. Genom att ta utgångspunkt i liv i stället för i meningen med livet, blir frågan om utveckling mindre framträdande. Det blir i stället en fråga om hur generna kan behärska sin biotop och hur vi kan ta hänsyn till förutsättningarna för liv på vår begränsade planet. Helsynsdialogen är en utmaning att tänka efter, att försöka se och upptäcka. Den diskuterar våra förhållningssätt snarare än att ge recept på hur vi ska göra.

Kåserier skrönor och vuxensagor. Denna produkt är garanterat full av färgämnen. Kan vara allergiframkallande för riktiga nötter. Har bara testats på lägre stående djur såsom människor. Tar lika många ställningar som Kamasutra. Vita blålögner och svarta sanningar. Lite allvarstrams på seriöst skoj. Ett och annat aha! uppblandat med några ha-ha! Fabulösa fakta och nedslående uppercuts. Några sötsura uppstötningar ur en kulmage. Gamla sanningar från en sann gamling. Dessutom några sockerfria sagor att förfasa sig över.

”Samorfjøset” - det var något särskilt med det, menade min mormor. Hon ville jag skulle skriva om det. En berättelse. Hon hade så mycket att berätta. OBS den dvd-film som hör till boken behöver beställas separat direkt från linda@forsslivs.se om du köper boken via webhandel. Nu har Samorfjøset blivit en bok med tillhörande dvd och en berättarföreställning som ges ut på eget förlag och i egen produktion. Projektet har fått stöd av länsstyrelsen i Jämtlands län. Bokens innehåller fritt formulerade berättelser baserade på intervjuer med människor med minnen. Det är mångas berättarröster som hörs. Bla Irene Olofsson, Vera Möller och Lennart Forss. Berättelserna, som är berättade och skrivna på jämtska, är stavade med hjälp av Håkan Roos. Det kan förstås vara bra att höra hur jämtskan kan låta och inte bara se hur den kan stavas. Därför finns alla berättelserna inspelade på en dvdfilm som följer med boken. Per Möller har filmat och redigerat tillsammans med Linda Forss. Anders Kronlund har arrangerat berättarmusik gjord av Linda Forss. Om inte filmen hjälper, finns särskilda ord förklarade och en författarfröken i Göteborg har bedyrat att man förstår fastän man inte förstår. Det är betryggande. Det finns också tillhörande betraktelser på svenska. . Kanske idylliskt och också sant beskrivet, så är boken ett förverkligande av min mormors dröm. Mindre idylliskt och lika sant, är att boken är ett rent och krasst beställningsjobb från min mormor. Hon brukade få sin vilja igenom. Kanske för att hon ville så bra saker och för att vi talade samma språk? Det är hon som sagt hur jag ska göra. Det var svårt ända tills jag började lyssna. Det tog mycket lång tid. Jag tror att hon är mycket nöjd med boken och med det samorfjös jag hittade när jag till slut öppnade dörren, tog långklivet över tröskeln och började höra berättelserna… /Linda Forss